Bättre sent än aldrig, right?

Ja vad ska man säga? Jobbet sliter på en. Det är därför som det sociala livet har satts på hold. Jag varken hinner eller orkar vara social. Inte för att jag har varit så social i tidigare men nu så har det kommit att bli extremt. Jag kan inte finna på något som helst att prata om och håller inte polarna liv i luckan så blir det pinsamt tyst. Det stora problemet i detta är att de inte håller tyst och de snackar om sådan saker som jag finner yttersta intresse i. NOT! Så det blir bara irriterande och tillgjort. Men nu för hundraelfte gången borde jag ha fått en ordentlig personal styrka och fått allt på plats. Problemet är bara att varje gång jag släpper på tröskeln som restaurangchef så stormar problemen in. Ska det behöva vara såhär och kommer jag att klara av det? Det är mitt största bekymmer. Men å andra sidan har jag fått ta HELA ansvaret för en restaurang som blev lämnad i sticket och vi sköt i omsättning. Från kanske ett par tusen om dagen till 10-tusentals kronor. Inga rutiner och okunnig personal. Inte ovillig men okunnig. Styra upp allt som inte har varit okej någonsin har man fått ta tag i också. Blir så trött. Men å andra sidan blir restaurangen som JAG vill ha den. Det är inte helt fel det heller.

Annars så planerar jag och Stefan hans flytt till Glasgow på Måndag. Jag tar med men ska flyga hem själv på fredagen till en tom lägenhet och ett stressigt arbete. Känner att det vore skönt om någon av minna vänner ville ta sig ner och kanske ta hand om en sönder splittrad Tobias. Återigen kanske bra att det är mycket på arbete så man inte hinner att tänka eller att känna efter. Problemet som jag ser med det är att för eller senare, antagligen senare, kommer allt att komma på en gång och jag vet i fan hur jag kommer att tackla det. Kanske slår en gäst i huvudet med en stekpanna eller kanske låser in mig i badrummet hemma och vägrar att låta Mary använda den så hon måste låna grannens toalett och badrum. Vad vet jag? Jag känner mig så liten och tröstlös men samtidigt så hänger en hel restaurang på mina axlar..? Vad ska då detta betyda? Att jag är starkare och bättre ön jag själv vid kännas vid eller att det bara är ett stort fucking misstag...?? Det får tiden utvisa.

En förkylning har jag samtidigt i allt detta lyckas dra på mig. Jag vet, det är som att jag är en magnet för all otur en man kan klara av. vänta nu här. Jag skrev "en man kan klara av" betyder detta att jag ser mig som en man eller bara ett ord som flög ut genom de skrivande fingrarna ner på tangenterna som bildar ord på min skärm? Nej det tror jag fan i mig inte. Jag tror att jag växer med min arbetsuppgift samt detta med att Stefan tar till andra sidan Atlanten (alternativt Nordsjön) jag har inget annat val än att bli vuxen och lära mig leva som en ansvarstagande och fullvuxen man. ^^Dock är det en bra bit kvar men jag är på väg.

Om man ser på helheten av mitt liv så har jag det bra. Jag har det så mycket bättre än många andra jämnåriga vänner och människor. Jag ska inte klaga, jag ska bocka och tacka för erfarenheterna och möjligheterna som har gjort mig till den jag är. Det är inte alla som kan gilla mig men SKIT PÅ ER ERA JÄVLAR, ni är inte mitt problem. Men mina vänner som jag älskar och saknar varje dag. Ni är guld värda och jag kan inte beskriva i ord vad ni har och vad ni betyder för mig.

På kärt återseende och en hel massa pussar och kramar!

XOOXOO