vad ska man säga..

Så har man lämnat sitt livs kärlek i Glasgow. Kan inte sluta att fälla tårar. Det kommer att bli en tuff period men det som inte dödar en härdar en, right? Kan vi klara av detta kan vi klara av vad som helst. Det tror jag verkligen på men lägenheten är så fruktansvärt tom att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Varje ljud man hör så ligger det undermedvetna och säger att det är Stefan som är i trapphuset och att allt bara har varit inbillning. Sedan när det inte sätts en nyckel i dörren så kommer den hårda verkligheten i kapp. Jag vet att han inte kommer men något undermedvetet hoppas varje gång och varje gång är det lika hårt, som att få ett slag i ansiktet, att inse att han inte kommer.

Orkar och vill inte skriva mer.

Vi höres!